9th
Varför det inte går att ångra sig.
Bilden postad nedanför påminde mig om nånting. Ni som hatar hundar kan sluta läsa här.
Jag retas ju med Farid om att vi ska ha typ tjugo hundar sen när vi blir med hus och sånt där vuxet fjanteri ingen av oss vill beröra just nu. Han ber om några år utan efter att Lucas försvinner. Vi får se hur det blir. Inte för att jämföra hiphop med hundar, men det är lite utav en livsstil. Har du en gång fastnat så är det nåt du bygger omkring och utefter. Mitt liv kretsar absolut inte kring Lucas, men jag måste ta hänsyn till honom i varje beslut jag tar.
Är man ego som jag så kan det vara en ganska nyttig läxa.
Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag tänkte säga varför jag älskar Lucas så mycket.
För det första är han så efterblivet glad. Hur kort tid du än varit borta så är det julafton för honom när man kommer hem. Medan jag tar av mig jackan gnäller han som Chris efter godis för att jag ska klappa honom. Det går inte att gå ut med Lucas i San Francisco utan att få “now, that’s a happy dog!” ropat efter sig.
Han får mig alltid att skratta. Han har så mycket konstiga grejer för sig. När han inte känner för att skälla och jag begär det, så fnyser han istället. Han tar sats och så blir det liksom en nysning istället för ett skall. Ibland, däremot, kan han skälla till helt okontrollerat. Igår så sov han och vaknade upp av att grannen öppnade sin dörr. Han markerade genom att skälla typ högre än vad han nånsin gjort och så blev han chockad över nivån och insåg att sådär fick man ju inte göra. Då vek han bak öronen så fort jag tittade på honom.
Han ÄLSKAR isbitar. Nästan fetisch-varning. Han lämnar godis, käk och leksaker för att få en isbit han kan slicka på. Den äter han helst i sängen eftersom den glider runt så mycket på parkettgolvet. Och så slickar han på den tills den försvinner. Jag vet inte, kanske tror han det är magi.
Han kan inte fånga en boll. Vet förmodligen inte hur man gör. Om jag kastar nåt får han det antingen i huvudet eller så väntar han tills det träffat marken. Han har missat genen som säger att han ska fånga skit i munnen.
Lucas är söt som fan. Han ler så fint, och jag hörde av nån att uppdragna mungipor betyder att hunden trivs, och det gör mig ännu gladare. När nån kommer och hälsar är han alltid blyg och överdrivet respektfull, sätter sig ner, viker bak öronen, ni vet. Väluppfostrad.
Han är fruktansvärt mysig på morgonen. Överlag, men framförallt på morgonen. Kryper upp bredvid en och somnar med huvudet på min eller Farids arm. Har man tur får man sig en slick i armhålan också. Det finns gånger då jag tittat in i hans ögon och känt att det är helt omöjligt att han sen inte ska finnas mer.
Han buffar på oss när vi är ute och går. Vi kallar det buffar, han kommer och trycker nosen mot smalbenet på en. Vet inte varför han gör så, eftersom han är vallhund så tror jag det kan vara att han försöker hålla oss på plats liksom. Annars kanske det är en markering av nåt slag, ska försöka ta reda på det. Vi garvar åt det, det är väldigt gulligt. Buff, buff, konstant.
Sista anledningen är hans vaktiga sida. Jag vet att han är en liten mes och det vet han nog också, men det känns mycket tryggare när han är lite vaktig ändå. Så fort han hör ett ljud som han uppfattar som hotande kommer han fram till mig och sätter sig demonstrativt precis bredvid. Och så grymtar han, varvat med att slicka mig i ansiktet. När hundar slickar betyder det att dom vårdar och/eller visar underkastelse. Det är fint i alla fall, att se att han är rädd om mig.
Nu blev det långt, men nu vet ni. Det är därför det inte går att ångra beslutet att skaffa hund. Det finns bara för mycket som väger upp det jobbiga.
Puss.
